


Jag kan idag inte förstå hur vi orkade ta oss igenom de följande 6 åren, jag fattar det inte (någon måste ha hjälpt oss).
Det går inte en dag utan att Jonas (jag skrev fel först, jag skrev Jonsa, och det lustiga är att det var det han kallade sig själv då han var liten) finns i mina tankar. Och jag ber vid min gud att jag aldrig aldrig någonsin ska behöva uppleva något liknande.
Kommentarer